“Omkring 285, vid trettiofem års ålder, börjar Antonios söka sig ännu längre ut bland klipporna och sanden i öknens livlösa tystnad. Manad inifrån av en oemotståndlig längtan att finna källorna för sin törst. Han hittar en övergiven fästning och gör den till sin helgedom. Så börjar för Antonios en lång period av sökande efter Gud och en tro som övervinner frestelserna. I fästningen har han tillgång till vatten, och endast två gånger om året tar han emot bröd utifrån. Hans exempel har en märklig dragningskraft, och många följer honom ut i den öde öknen. En del bosätter sig under kortare och längre tider utanför den fästning där Antonios lever. De anar att han funnit något de saknar, och drivs att följa i hans spår.

De har alltid funnits. Människorna som hävt sig upp ur rutinens hjulspår och utan att invänta omgivningens klartecken följt sin längtan efter Gud. Dessa som i sitt sökande efter ett radikalt alternativ trotsat trender och traditioner, och som just för att de aldrig gav upp fann pärlan för vilken de offrade allt.

Antonios var en sådan människa. Hans längtan stod efter ett liv helt intaget av Gud. Hans mål var ett odelat hjärta. Hans väg var öknens.

Till öknen, utanför vimlet, utom räckhåll för världens sorl och krav, det var dit ut han gick. Dit har människor alltid gått. Man har gått för att finna en väg från tomhet till mening, från periferi till centrum. Man har gått med sin törst för att finna källan; med oro och rastlöshet för att finna vilan. Och där, utom hörhåll för alla sönderpratade ord, har man i den heliga tystnaden funnit Ordet. Det ord som förädlar och förvandlar. Ensamma med honom som håller kosmos i sin kupade hand har man funnit den enda verkligt verkliga verkligheten.

Till öknen gick Kain med sin skuld för att om möjligt finna förlåtelse. Dit gick Jakob för att brottas med Gud och finna sin rätta identitet: Vem är jag egentligen? Dit gick Mose för att bearbeta sina besvikelser och återfå tron på det han ändå anade att Gud ville. Dit gick Elia och Jeremia och många av de andra profeterna. Dit gick Johannes döparen, och blev en vägröjare. Och dit gick den störste av dem alla: Människosonen.

Ändå måste man fråga sig: Hur kan öknen, av alla platser, vara ett lämpligt ställe för den som längtar efter ett rikare och djupare och sannare liv?

Kanske är svaret enklare än vi tror.

I öknen får vi det världen berövar oss. Vi får tid att tänka. Tid att lyssna. Tid att bedja. Tid att växa. Så blev öknen för Antonios och de som följde i hans spår en plats fylld av liv. Platsen där de vinner mer av verklighet, mer av mening – mer av Gud. Orden i den fyrtiosjätte psalmens elfte vers har i många år varit något av ett bottenord i mitt eget liv: ‘Bli stilla och besinna att Herren är Gud.’ Besinna, det är för mig ett rikt ord.

Det handlar om att förnimma. Erfara. Nå en djupare insikt. För att Gud ska bli den han är. För mig. I mig. Genom mig. Men vägen till den allt djupare föreningen med Gud är alltid stillheten. Tystnaden.”